Mullevangen

August Strindbergs dramatiska författarskap spänner över 40 år. Han debuterade som dramatiker med Fritänkaren, skriven 1869 och publicerad året därpå under pseudonymen Härved Ulf. Sitt sista drama, Stora landsvägen, skrev han 1909. Däremellan tillkom ett 60-tal dramer i vitt skilda stilar, genrer och format.

Givet den långa tidsrymden
och det stora antalet är det svårt att restlöst dela in hans produktion
i ett begränsat antal användbara kategorier, vare sig man utgår från
stilhistoriska, strukturella eller genremässiga kriterier.

Emanuel Reicher i Fadren på Freie Bühne i Berlin 1890

I följande korta genomgång
presenteras Strindbergs viktigaste dramer i den följd de skrevs.
Handling och dramaturgiska konflikter beskrivs, men däremot ingenting
om tillkomst- eller scenhistoria.

Strindberg skrev sitt första drama Fritänkaren
under en tid då han försökte bli skådespelare. Han tycks dock ha saknat
förutsättningar för att stå på scen, men erfarenheterna kom till
användning i hans eget författande. Efter ett par mindre stycken skrev
han vad han kallade sitt “gesällstycke” Mäster Olof
1872. Den historiska genren var populär, och Strindberg såg möjligheter
till att bli spelad. Strindberg hade Shakespeare som förebild. Hos
honom hade Strindberg upptäckt förmågan att fånga det mänskliga.
Strindberg kom att arbeta med Mäster Olof
under flera år. En första version, den s.k. prosaupplagan refuserades
av Kungliga teatern. Två år senare försökte han med en rejält kortad
version, det s.k. mellandramat, med lika liten framgång. 1876
omarbetade han pjäsen till versdrama, men även detta refuserades.

Mäster Olof
(prosaversionen) handlar om reformatorn Olaus Petri, hur han tar emot
kallelsen, hur han utmanar de katolska biskoparna, hur han blir Gustav
Vasas predikant och hur han efter reformationens seger i Västerås
riksdag på vederdöparen Gert Bokpräntares maning börjar stämpla mot
kungen, som han anser för materialistisk, samt hur han slutligen gör
avbön medan Gert oböjd går i döden för sina handlingar.

I Mäster Olof
finns redan mycket av den mogne Strindberg: ett språk präglat av en
expressiv bildfantasi och snärtig spontanitet. Författaren vet att låta
gestaltningen av konflikterna födas direkt ur replikerna i stället för
idéerna ur historiens stoff.

Strindberg avslutade sin första period som dramatiker med Gillets hemlighet (1880), Lycko-Pers resa (1882) och Herr Bengts hustru (1882). Inget av dessa dramer har vunnit någon större framgång på scenen, men Lycko-Pers resa är viktig som Strindbergs första vandringsdrama, en form han kom att utveckla i Till Damaskus I-III. Herr Bengts hustru, en pjäs skriven direkt för hustrun Siri von Essen, är hans första äktenskapsdrama.

Programblad till Fröken Julie, 1889

Naturalistiska dramer

När Strindberg skrev sina
stora naturalistiska dramer mot slutet av 1880-talet rådde andra
stämningar på teaterns område, i alla fall på kontinenten. I Paris
öppnade Antoine sin Theâtre Libre 1887 och inledde en reformering av
teaterlivet. Strindberg tog aktiv del i utvecklingen. Med Fadren (1887), Fröken Julie (1888) och Fordringsägare (1889), som alla har kampen mellan könen som centralt tema, får Strindberg sitt internationella genombrott.

Fadren
handlar om hur en kvinna driver sin make steg för steg in i en
osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall.
Huvudpersonen är Ryttmästarn, en officer med intellektuella intressen.
Han är överkänslig, obalanserad och har lätt att brusa upp. Laura, hans
hustru, utnyttjar skickligt hans labila läggning till att utså tvivel
om dottern Berthas börd, eftersom hon vill bestämma över barnets
uppfostran. Då mannen får veta att hon låtit sprida ut att han skulle
vara själssjuk och föranstaltat om omyndigförklaring, får han ett
raseriutbrott och kastar en brinnande fotogenlampa efter henne.

Trots att Fadren
kan sägas följa den aristoteliska dramaturgins regler om tidens rummets
och handlingens enhet utspelar sig handlingen lika mycket i
Ryttmästarns inre. Centralt för den klassiska dramaturgin är att
handlingen ska drivas framåt i dialog mellan likaberättigade aktörer. I
Fadren
förser Ryttmästarn själv Laura med argument, hans vansinne är ett
resultat av hans egna krav på visshet. Fokuseringen på Ryttmästarn och
hans krav på sig själv gör att Fadren ibland brukar benämnas jagdramatik.

Strindberg översatte själv Fadren
till franska och skickade den till Émile Zola för bedömning. (Zola
ansågs med dramatiseringen av Thérèse Raquin ha lanserat det
naturalistiska dramat.) Trots att Zola framförde invändningar mot
pjäsen i sitt svarsbrev till Strindberg, användes det som företal då
pjäsen utgavs på franska 1888.

Hans två följande dramer, Fröken Julie och Fordringsägare, skrevs med Théâtre Libre i åtanke. Strindberg försåg Fröken Julie
med ett långt förord, i vilket han motiverade sina principer för ett
naturalistiskt drama. Bl a skulle scenerna vara som avsnitt skurna
direkt ur verkligheten. Aktindelningen avskaffades, målad rekvisita
ersattes av riktig och en liten scen och salong anbefalldes. Samtidigt
som karaktärerna skulle framställas som bestämda av ärftlighetens och
miljöns lagar skulle de också vara sammansatta av en mängd olika
egenskaper. Alla tendenser till konstruerad intrig skulle motverkas.
Oförfalskad verklighetsframställning var lösenordet.

Även om Strindberg skrev förordet efter att pjäsen var färdig, och mycket således är efterrationalisering, är Fröken Julie det kanske främsta exemplet på naturalistisk dramatik.

Själva handlingen i pjäsen är
enkel: en adelsfröken låter sig förföras av sin betjänt en
midsommarafton, och drabbad av kval morgonen efter tar hon livet av
sig. Handlingen utspelar sig i grevens kök. Rollistan upptar endast tre
personer. Fröken Julie är förfinad men obalanserad. Hon är spotsk och
självmedveten, men föraktar samtidigt sig själv. Betjänten Jean är på
samma gång rå och sofistikerad. Han dricker vin, konverserar fröken på
franska och föraktar gårdens folk, som han kallar “packet”. Han drar
sig inte för att dikta upp en historia för att vinna frökens
medlidande. Samlaget med grevedottern ser han som en chans till socialt
avancemang. Förutom Jean och Julie är köksan Kristin enda övriga
person. Hon är Jeans trolovade. Till skillnad mot honom har hon ett
starkt klassmedvetande en orubblig övertygelse om vad som är passande
för tjänstefolk. Som motvikt till den impulsiva Julie och strebern Jean
är Kristin en dramatiskt effektiv roll.

I Fröken Julie har Strindberg vidareutvecklat dialogtekniken från Fadren. På ytan är dialogen konversationsartad, planlös och rik på digressioner, men på ett djupare plan målmedveten och konsekvent.

Fordringsägare
(1888) är ett triangeldrama mellan en kvinna, hennes nuvarande make och
hennes f d man. Handlingen utspelas på ett badortshotell på västkusten.
Gustav, lärare och tidigare make till Tekla, kommer till hotellet för
att bryta upp hennes äktenskap med målaren Adolf och således hämnas på
dem båda. Pjäsen bygger på tre scener: mellan Gustav och Adolf, som
inte vet vem Gustav är; mellan Adolf och Tekla; mellan Tekla och
Gustav, där Adolf lyssnar bakom en dörr. Då Gustav avtalar ett
kärleksmöte med Tekla får den sjuklige Adolf ett anfall och dör. Tekla
kastar sig då förtvivlad över sin man, varpå Gustav triumferande
avlägsnar sig efter slutfört uppdrag.

“Hjärnornas kamp”

Gustav i Fordringsägare
har fått drag av Nietzsches övermänniska. Strindberg läste Nietzsche
sommaren 1888, och i december samma år hade han brevväxlat med den
tyske filosofen. I de tre enaktarna Den starkare, Paria och Samum
som Strindberg skrev 1888-1889 är inflytandet från Nietzsche märkbart.
De är alla utformade som en “hjärnornas kamp”, där den starkare går
segrande ur striden. De har också det kompakta formatet gemensamt; Den starkare och Samum har en speltid på ca 15 minuter. Pjäserna skrevs för hans nystartade Skandinavisk försöksteater i Köpenhamn.

Den starkare
handlar om en hur en gift kvinna, Fru X, möter väninnan Mlle Y på ett
kafé. Fru X talar hela tiden och Mlle Y reagerar med stumt spel. Medan
Fru X talar inser hon att väninnan har varit hennes rival om den äkta
mannen. Hon blir först uppbragt, men lugnar sig sedan för att till sist
beklaga väninnan. Trots att det för Strindberg inte rådde något tvivel
om vem som avgår med segern, så ligger mycket av pjäsens spänning i
osäkerheten om vem som egentligen är den starkare. Scenhistorien har
visat att stumrollen genom ett uttrycksfullt spel kan framstå som
vinnaren.

Paria bygger på en novell av Ola Hansson, men dramatiseringen är mycket fri. Liksom i Den starkare
upptar rollistan endast två roller, och precis som i den tidigare
pjäsen är det två obekanta i ekvationssystemet: X och Y. Men denna gång
handlar det om två herrar. De har båda ett grumligt förflutet. Herr X
har i sin ungdom begått ett dråp utan att ertappas. Herr Y har
förfalskat en växel utan att straffas. Dialogen börjar stillsamt, men
efterhand stiger temperaturen. Brotten uppdagas som i en detektivroman.
Herr Y hotar X med utpressning. Men till slut avgår X med segern, som
resultat av sin större intelligens.

Samum
utspelar sig i en gravkammare i Algeriet och handlar om hur arabflickan
Biskra hypnotiserar en fransk officer till döds. Pjäsen är svårspelad
genom sin retoriska dialog och sina inslag av vakenhypnos, buktaleri
och besvärjelser.

Enaktarna 1892

Efter det ekonomiska
misslyckandet med Skandinavisk försöksteater vände Strindberg teatern
ryggen under tre år. När han återvände till dramatiken gjorde han det
med besked; under 1892 tillkom inte mindre än sju pjäser: femaktaren Himmelrikets nycklar samt enaktarna Debet och kredit, Första varningen, Inför döden, Moderskärlek, Leka med elden och Bandet.

Himmelrikets nycklar
är ett sagospel om en smed som beledsagad av Sankte Per ger sig ut i
världen för att leta nycklarna till himmelriket. Pjäsen är kryddad med
bitande samtidssatir med udden riktad åt katolska kyrkan, socialismen
och 90-talslitteraturen. Med sin långa rollista sina många
scenväxlingar och sin rapsodiska komposition är Himmelrikets nycklar sällan spelad.

Av enaktarna är de två sista de oftast framförda. Leka med elden
är en “äktenskapskomedi” som utspelar sig på en badort. En ung målare
och hans likaledes unga hustru får besök av en vän till målaren. Snart
efter ankomsten inleder vännen, som ligger i skilsmässa, och
målarhustrun ett förhållande. Då de erkänner sin kärlek för målaren
kräver denne att vännen och hustrun ska gifta sig. Ställd inför detta
krav, och inför utsikten att återigen utsätta sig för äktenskapets alla
svårigheter, flyr vännen till målarhustruns stora förtvivlan.

Till Damaskus på Dramaten 1900

Till Damaskus

Det skulle förflyta sex år innan Strindberg kunde skriva dramatik igen. Efter att ha skrivit romanen Inferno våren 1897 var det dags att ge dramatisk form åt Inferno-erfarenheterna. Som namnet antyder är Till Damaskus
ett omvändelsedrama. Titeln anspelar på Bibelns Saulus, som under sin
färd från Jerusalem till Damaskus för att förfölja kristna får en
uppenbarelse och blir omvänd.

Strindbergs drama handlar om
Den Okände, en medelålders författare som anser sig illa behandlad. Han
har emellertid förbrutit sig mot andra, och under dramats gång blir han
varse sin egen skuld. De personer han möter är projektioner av hans
eget samvete. Pjäsen är uppbyggd som ett vandringsdrama i ett
själslandskap. I första scenen möter vi Den Okände i Gathörnet vid en
kyrka. Huvudpersonen befinner sig mycket riktigt vid en skiljeväg. Han
har dock en bit kvar att gå på syndens väg innan han blir omvänd. Han
träffar Damen, som han “befriar” från hennes man, de kastas ut från ett
Hotell, han förbannar Gud i en scen vid Havet, de får komma som tiggare
till Damens föräldrar. Omvändelsen blir i dramat bokstavlig, då Den
Okände, efter scenen i klosterasylen, återvänder till exakt samma
platser som han varit på tidigare, fast i omvänd ordning, för att
gottgöra sina försyndelser. I pjäsens slutscen finner vi återigen Den
Okände i Gathörnet. Damen är på väg in i kyrkan och uppmanar Den Okände
att följa med. “Nåja; jag kan ju alltid gå igenom; men stanna gör jag inte!“.

Till Damaskus
saknar egentliga dramatiska konflikter av klassiskt snitt. Den Okände
är dramats protagonist, men någon antagonist finns inte på scenen. Även
om spelscener inte saknas är det inte Damen, Tiggaren eller Modren som
är Den Okändes kontrahent. Istället är det Den Osynlige som
huvudpersonen har att utkämpa sina strider mot. Denna skildring av
verkligheten, inte den för åskdaren objektiva, utan den för dramats
centralgestalt subjektiva, blev förebildlig för den tyska
expressionismen runt första världskriget och för författare som Franz
Kafka.

Vid högre rätt

Även i de två följande
pjäserna behandlar Strindberg sina erfarenheter från Inferno-åren, men
det subjektiva och självbiografiska är inte längre lika framträdande. Advent
(1898) handlar om ett äldre par, Lagmannen och hans hustru, som
förhärligar sig själva på bekostnad över dem som inte har lyckats lika
väl som de. De bestraffas också följdriktigt av Makterna. Lagmanskan
fryser ihjäl i en sjö och Lagmannen stenas ihjäl av dem han dömt
orättfärdigt. Paret återförenas i Helvetet, där de kommer till insikt
om sin skuld. Slutligen lyser dock adventsstjärnan över dem och de ser
krubban med Jesusbarnet. Strindberg tänkte sig ursprungligen pjäsen som
ett sagospel för barn.

Brott och brott
(1899) utspelar sig i parisiska konstnärsmiljöer. Huvudperson är
författaren Maurice, som efter en succéartad premiär glömmer bort sin
hustru och sitt lilla barn och förälskar sig i skulptrisen Henriette,
som är målaren Adolphes älskarinna. I vägen för Maurices och Henriettes
lycka står emellertid barnet, som de önskar livet ur. Deras vilja blir
bönhörd och frågan uppstår genast vem som mördade henne. Maurice och
Henriette känner sig skyldiga och plågar varandra med förebråelser.
Polisen misstänker Maurice och häktar honom. Hans pjäs, nyss en stor
succé, dras in och han hotas av ekonomisk ruin. Men när Maurice
erkänner sin moraliska skuld till Abbén ordnar sig allting snabbt till
det bästa. Det visar sig att barnet dog av naturliga orsaker. Pjäsen
tas upp igen och Maurice återvänder till sin trogna hustru.

Brott och brott handlar om hur tänkta brott bestraffas liksom verkliga.

Advent och Brott och brott publicerades under den gemensamma titeln Vid högre rätt.

Historiska dramer

Med Folkungasagan
(1899) inleder Strindberg en svit dramer med motiv från svensk
historia. Inom loppet av tre år tillkommer inte mindre än åtta stycken.

Liksom Till Damaskus är Folkungasagan
en pjäs om lidande. Strindberg presenterar dramats huvudperson,
1300-talskungen Magnus Eriksson, som en syndabock som drabbas av
oförskyllt lidande. Sonen stämplar mot honom, hans hustru är otrogen,
en biskop lyser honom i bann och digerdöden drabbar landet. Allt detta
för att Folkungaättens blodsskuld måste sonas.

August Palme som Karl XII på Dramaten 1902

Efter Folkungasagan fortsatte Strindberg med Gustav Vasa och Erik XIV.
I Gustav Vasa såg han en stark person, medveten om vad han har
åstadkommit, och orubblig i tron på rättvisan i sin maktutövning, en
man som obönhörligt slår ned all opposition. Enligt Strindbergs
efter-Inferno-dramaturgi gör detta honom exemplarisk som huvudperson i
ett drama om en man som kuvas av försynen för att slutligen, sedan han
böjt sig, undfår nåden. Kungens sista ord sammanfattar hans moraliska
seger över sig själv: “O Gud, du har straffat mig, och jag tackar dig!”

Karl XII (1901) är ett av Strindbergs mest personliga kungadramer. Precis som i föregående dramer straffas kungen för övermod. Men i Karl XII
är inte lidandet förenat med botgöring. Pjäsen är fylld av drömlik
symbolik i Maeterlincks anda. En Sarabande av Bach, spelad på fiol av
en dvärg, fungerar som ett ledmotiv genom pjäsen. Mardrömslika figurer
kantar kungens väg mot undergången; också över masscenerna vilar något
drömartat och overkligt.

Dödsdansen

Med Dödsdansen
(1900) återvände Strindberg till 1880-talets kärlekshat och
äktenskapshelvete. Huvudpersonerna, artillerikaptenen Edgar och hans
hustru, den forna skådespelerskan Alice, ska till att fira
silverbröllop. Men äktenskapet är bottenfruset. De är bägge förbittrade
över den uteblivna karriären. I tjugofem år har makarna plågat
varandra, som en del i den dagliga rutinen. .Makarna är dessutom
hänvisade till varandra eftersom de bor isolerade på en befästningsö.
När Kurt, en släkting från Amerika kommer på besök bryts dödläget och
tjugofem års bitterhet kommer i dagen. Men efter att striden lagt sig
återgår allt till det gamla.

Även om Dödsdansen
i mångt och mycket återknyter till de naturalistiska dramerna, så finns
här också drömspelsartade inslag. Arrangemanget med det
fängelseliknande tornrummet blir en metafor för jordelivet. “Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet bygda fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att tillfoga mig ont” heter det i Inferno.
Edgar och Alice är varandras fångvaktare. När Kurt kommer och erbjuder
en möjlighet att bryta sig ut avvisar de honom, de föredrar sitt
fängelse.

Dödsdansen på Intima teatern 1909

Ett drömspel

I Ett drömspel
(1901) är synen på den jordiska tillvaron ännu mörkare. Pjäsen handlar
om hur guden Indras dotter kommit ner på jorden för att känna hur
människorna har det. Hon får under sin jordevandring befria Officern i
det växande slottet, höra Affischören beklaga sig över att inget blir
som han hade tänkt sig, se Officern förgäves vänta på sin Victoria,
pröva på äktenskapets plikter tillsammans med Advokaten. I Skamsund ser
hon människor som behandlas med pinoredskap därför att de fått
vällevnadssjukdomar. I Fagervik, som ligger mittemot, ser hon hur öns
mest avundade är blind. Hon får också se hur den nypromoverade Officern
tvingas sitta i skolbänken men inte kan svara hur mycket två gånger två
är.

Ett drömspel på Dramaten 1935

Det genomgående temat i pjäsen är lidande. “Det är synd om människorna“
upprepar Indras dotter som ett ledmotiv genom pjäsen. Några personer,
Dottern, Portvakterskan, Advokaten och Diktaren representerar det
ställföreträdande lidandet. Andra är omedvetna, som Officern.

Förordet (“Erinran”) till Ett Drömspel är lika berömt som pjäsen: “Författaren har i detta drömspel i anslutning till sitt förra drömspel ‘Till Damaskus’ sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. – Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens“.

Trots titeln är pjäsen ingen gestaltning av en dröm. Ett drömspel
har ingen som drömmer, pjäsen skildrar istället livet som en dröm.
Stycket är en allegori över mänskligt liv och dess villkor, samtidigt
klagosång och bön.

Från drömmen lånar Strindberg
framförallt formen, tekniken att låta tablåer glida över i varandra
genom att låta föremål ändra betydelse; en lind utanför teatern blir
till en klädhängare på ett advokatkontor för att sedan bli till en
kandelaber i en kyrka o.s.v I ett brev till Richard Bergh skriver
Strindberg: “Det var bara skioptikonbilder jag gav Dig från Furusund! Förvandlingsbilder, dissolving views! Men så är väl hela livet.”

Kammarspelen

Sent i livet lyckades
Strindberg förverkliga en sedan länge närd dröm om en egen teater för
sin ospelade dramatik. Hösten 1907 öppnade Intima teatern i Stockholm
med Max Reinhardts Kammerspiele i Berlin som förebild. För denna nya
teater skrev Strindberg sina kammarspel. Fyra av dem skrevs under våren
1907. Det var Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen.
För Strindberg innebar ‘kammarspel’ kammarmusikens idé överförd på
dramat: “litet motiv, utförligt behandlat, få personer, stora
synpunkter, fri fantasi, men byggd på observation, upplevelse, väl
studerat; enkelt men icke för enkelt; ingen stor apparat, inga
överflödiga bipersoner, inga regelbundna femaktare eller ‘gamla
maskiner’, inga utdragna helaftnar. För att understryka pjäsernas
musikaliska karaktär försåg han pjäserna med opusnummer.

Kammarspelen utspelar sig i hus där det finns någonting gömt i trossbottnarna.

Oväder
handlar om en äldre herre, som försöker finna ålderdomens ro i ett
fashionabelt bostadshus. Han fördriver tiden med att småprata med
Konditorn som har sin affär i huset och genom att spela schack med sin
bror. Lugnet störs av att en sångare flyttat in i våningen ovanför med
sin hustru och ett litet barn. Plötsligt så rymmer sångaren med
Konditorns dotter och tar barnet med sig. Det visar sig att den
övergivna frun är Herrns förra fru, som nu förtvivlad ber Herrn om
hjälp. Så småningom kommer dottern och barnet tillbaka med sångaren har
försvunnit för gott. Händelserna ackompanjeras av ett åskväder. När
pjäsen slutar är urladdningarna över, luften rensad och höstens första
lykta kan tändas.

Av alla Strindbergs dramer är kanske Oväder hans mest återhållna, med en tankfull atmosfär som för tankarna till Maeterlinck.

I Brända tomten
avslöjar en Främling, som just kommit åter från Amerika, de brott som
begåtts i hans barndomshem, som han finner nedbrunnet. Såväl huset som
dess invånare avslöjas innan Främlingen åter ger sig ut i världen.

Spöksonaten
är kanske det märkvärdigaste av alla Strindbergs pjäser. Med sin djärva
växling mellan fantastik och realism, och genom sitt persongalleri har Spöksonaten
blivit en utmaning för skådespelare, regissörer och scenografer världen
över. Persongalleriet är ett av Strindbergs mest fantastiska med sina
vampyrer, spöken och mumier. Idel mardrömsgestalter i olika stadier av
förfall. Till pjäsens mest fantasieggande personer hör onekligen Hummel
och Mumien, Hummels före detta älskarinna. Hummel är dramats motor. Han
är en åttioårig krympling som beskrivs som ockrare, mänskotjuv och
vampyr. Mumien är en förtorkad kacklande papegoja instängd i en
garderob, galen men plötsligt drabbad av klarsyn.

Hummels förlängda arm är
Studenten, ett från början godhjärtat söndagsbarn, som under pjäsens
gång blir alltmer cynisk. Han åtrår Fröken, som är så vacker och
oåtkomlig där hon sitter i sitt hyacintrum.

I Spöksonatens värld finns ingen hederlighet och sanningen dödar. “Ingen är den han synes vara“.
Välgöraren Hummel är en maktlysten utsugare. Den adlige översten är i
själva verket en f d betjänt. Mumien är ingen mumie. Den åtråvärda
Fröken är dödssjuk o.s.v.

Handlingen i Pelikanen
kretsar kring en demonisk mor som suger ut sin familj; hon låter barnen
frysa och svälta medan hon själv förser sig med de bästa bitarna. Hon
kurtiserar Mågen, som har gift sig med dottern för att kamouflera sitt
förhållande till Modren. Fadern, som just begravts, har emellertid
efterlämnat ett brev till sonen, där han avslöjar Modrens mångåriga
beteende. Då det visar sig att den bortgångne inte efterlämnar några
pengar, känner sig Mågen, som spekulerat i arvet, lurad och blir
rasande. När Modrens ondska blivit avslöjad väcks barnen ur sitt
sömngångartillstånd. Sonen tänder en brasa i köket; det börjar brinna.
Modren försöker rädda sig och hoppar ut från balkongen. Syskonen sluter
sig tillsammans i röken. “Nu börjar sommarlovet“, utbrister Sonen i dramats sista replik.

Pelikanen är på ytan mer naturalistisk än Spöksonaten,
men groteska, för att inte säga surrealistiska drag saknas inte. Pjäsen
kan lätt förefalla löjlig om inte det mardrömslika går fram.

Oväder på Kammerspiele i Berlin 1913

De sista dramerna

Hösten 1908 skrev Strindberg tre stora femaktsdramer med motiv från svensk historia: Siste riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-Jarlen.
På grund av det stora formatet och på grund av övermäktig konkurrens
från hans egna, mer inspirerade historiedramer, har de sällan uppförts.
Bjälbo-Jarlen
är den pjäs som tycks ha de bästa förutsättningarna. Den rymmer några
slagkraftiga scener, t ex scenen i slutakten där prins Magnus tar
makten från fadern.

Strindbergs sista drama, Stora landsvägen
(1909) är ett “vandringsdrama i sju stationer”. Dramat saknar egentliga
konflikter och är närmast en lyrisk monolog med insprängda scener.
Huvudpersonen är Jägarn, som anträtt sin vandring bland snöiga alper på
jakt efter sin själ, som han har förlorat nere bland människorna. Han
återvänder emellertid ned och blir invecklad i olika situationer. I en
berömd scen vid krematoriet möter han Japanen från Hiroshima som vill
dö i en renande eld. Vid sidan av satiriska scener som verkar
obegripliga idag, finns också vackra passager med stor poetisk skönhet.

© Erik Höök